Aitor Ortiz

Den spanske fotografen Aitor Ortiz har avbildat flera monumentala arkitektoniska verk, från Frank Gehrys Guggenheim Museum i Bilbao – Ortiz hemstad – till Millauviadukten i södra Frankrike och marmorbrottet i Markina i norra Spanien. Ortiz verk kan dock inte kategoriseras som uteslutande arkitektoniskt eller dokumentärt fotografi. Han är helt enkelt en konstnär som tillägnar sig arkitektoniska former för att skapa sina verk. I inledningen till The Photographer’s Eye påpekar John Szarkowski: “En konstnär är en person som söker nya strukturer att sortera och förenkla sin uppfattning om livets verklighet inom”. Detta är exakt vad Ortiz har åstadkommit.

Ortiz för oss till helt nya platser. Han omarbetar bilderna så att de stämmer överens med hans vision genom att skickligt använda både analoga och digitala redigeringstekniker. Som många andra fotografer ur den digitala tidsåldern har Ortiz förnyat det visuella språk som driver den fotografiska bilden allt längre bort från objektivt dokument och istället för den närmre ett subjektivt uttryck för tid och plats. Detta understryks av konsthistorikern Francisco Javier San Martin, som angående nya trender i samtida arkitektoniskt fotografi har påpekat att det finns en ”försäkran om självständighet hos fotografer i fråga om byggnader, deras antydan om att möjligheten existerar för dem att skapa sin egen arkitektur oberoende av verklighetens konstruktioner”.

Härutöver saknas människor helt i Ortiz byggnader. De framträder obebodda eller till och med övergivna och präglas därför av en tidlöshet. När vi betraktar dessa bilder slås vi av frånvaron av en berättelse. I stället finner vi berättelsens antites, dess slut. Berättelsen upphör. Vi är osäkra på såväl tid som plats. Är vi vid konstruktionens början eller vid dess slut? Eller har jorden helt enkelt anpassat sig till denna formation?

Det är här den visuella spänningen i Ortiz bilder har sitt ursprung. Den börjar med strukturernas monumentalitet, i kontrast mot det statiska återgivandet. Denna osäkerhetskänsla är också påtagligt närvarande i dagens globala klimat. Frånvaron av en berättelse i Ortiz arbete reflekterar osäkra tiders anda, men bortom logiken, mognaden och estetiken i hans konst ger Ortiz oss även ett meditativt rum där vi kan projicera våra egna tankar och drömmar mot trygga pelare, belysta former och vida, grå ytor.

-Curator Michelle Marie Roy