I verkets inledning ser vi ett par högklackade skor ligga på en sand, från vilka fotspår leder genom den svarta sanden rakt ut i havet. Om skornas ägare lämnas inga ledtrådar och avsaknaden av närvaro väcker tankar om vad som kan ha skett sekunderna innan vi släpps in. Tanken pendlar mellan lockelsen att lyfta blicken mot oceanen för att hitta kvinnan, och rädslan över att kanske bevittna en medveten vandring rakt in i evigheten.

Av vågornas kraft tumlar skorna ömsom runt i vattnet, ömsom lägger sig för att vila, innan de slutligen sväljs av vågorna och försvinner ut i vattnet, som i ett försök att följa efter sin ägare. Om Erna berättas ingenting utan Friberg låter verket vara öppet för våra egna tolkningar kring längtan, saknad och lockelsen att följa efter mot havets oändliga djup.