Nick Veaseys konst ger oss en inblick i hur det ser ut under ytan. Bokstavligt, bildligt, filosofiskt och konkret. Röntgenbilder visar oss vad själva kärnan i objekten består av. Vad är saker och ting egentligen gjorda av? Här skalas lager av hud, ålder, genus och etnicitet av. Det som återstår är en universell bild av det som utgör en människa – en bild som avviker från den gängse.

”Jag vill att mina bilder ska få folk att slå upp ögonen och lägga märke till saker. Jag vill nå fram till betraktaren. Min utgångspunkt är att vi alla är i stort sett likadana, från det inre till det yttre – det kan vi se på röntgenbilderna. Jag är övertygad om att det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Det är detta som är anledningen till att alla människokroppar i mina bilder representeras av samma skelett, oberoende av vilka attribut jag lägger in i bilden”, förklarar Nick Veasey.

Konstnären menar att vi borde fråga oss själva varför vi är så besatta av det ytliga. Hans röntgenbilder är ett sätt att ställa denna fråga på.

”Vi på Fotografiska är mycket glada att få presentera denna både annorlunda och på många sätt utmanande utställning som inte bara ställer viktiga frågor om livet i allmänhet utan och också vidgar gränserna för fotografin som konstform”, säger Johan Vikner, Exhibition Manager på Fotografiska.

I den nya utställningen, kallad Inside Out, är inget föremål för litet – eller stort – för att detaljgranskas av Veaseys röntgenkamera. Eller vad sägs om röntgenbilder av en hel buss med passagerare och allt, ett par utsökta viktorianska klädesplagg från Victoria & Albert Museum, älskande par, en sportbil, en blomma…? Vad döljer sig under ytan?

”Vanliga, enkla saker i vår vardag kan vara mycket vackra – saker som blir till värdefulla minnen.  Men man måste lägga märke till dessa saker, och förstå att värdefulla saker inte bara är sådant som kan köpas för pengar. Man kan inte köpa kärlek, inte heller belåtenhet. Jag vill skapa konstverk som får oss att ställa den viktiga frågan: Varför är vi så besatta av det yttre?”

Veasey själv tror på motsatsen till det ytliga: att utsätta objekten för en vetenskaplig forensisk undersökning för att försöka besvara en fråga han menar vi alla borde fundera över oftare: Vad betyder egentligen allt detta?

En stor utmaning för Veasey, som är mycket teknikintresserad, är att säkerställa att hans projekt inte kommer att domineras av hans strävan efter perfektion eftersom detta skulle kunna riskera att den önskade andemeningen med verket gick förlorad.

”Mina verk är metaforer för livet i allmänhet och låter oss se bortom det uppenbara. Tänk på kärlek – hur ofta börjar den inte med ytlig attraktion för att sedan leda vidare på en både utmanande och spännande väg längs vilken vi försöker lära känna varandra och titta in under ytan. Det är därför som samma skelett representerar alla människokroppar i mina fotografier, oberoende av vilka attribut jag lägger in i bilden. Vad döljer sig under den yta vi visar fram? Här ger röntgenkameran oss en mycket uppriktig och osminkad bild. Eventuella brister i kvalitén blottläggs direkt…”

Veaseys resa in i röntgenfotograferandets förlovade land tog sin början när hans hustru fick i uppdrag att ordna med en röntgenbild av en läskburk för ett TV-program. Veasey antog utmaningen och blev snabbt som uppslukad av alla de möjligheter som denna teknik innebar. Han började själv konstruera utrustning som gjorde det möjligt att ta röntgenbilder av större objekt. Hans mest uppmärksammade verk hittills är nog bilden av ett flygplan, och så röntgenbilderna från hans uppdrag att föreviga Victoria & Albert Museums samling av historiska klädesplagg. Båda dessa serier finns representerade i utställningen Inside Out på Fotografiska.

”Röntgenstrålar är farliga, och man kan inte se dem med blotta ögat. De är luktlösa, och man kan inte ta på dem. Det känns spännande att använda något som är osynligt för att göra något synligt. Det hela påminner om när botanisten Anna Atkins 1850 använde cyanotyp för att utveckla en fotografisk process som gjorde att man kunde frysa ett ögonblick i tiden utan att använda en kamera. Det ger mig stor tillfredsställelse att kunna se något som tidigare var osynligt. Att kunna fånga ett ögonblick – på djupet.”

Veasey tar sig också an ämnet med en nypa dadaism och surrealism som får hans röntgenundersökta objekt att framstå som ikoniska konstverk med 1900-tals-anstrykning – allt presenterat på ett mycket fascinerande sätt på Fotografiska.