Andres Serrano föddes 1950 i New York och växte upp i den italienska stadsdelen Williamsburg tillsammans med sin kubansk-amerikanska mor, men utan sin pappa. Under uppväxten blev Metropolitan Museum of Art en fristad där han upptäckte renässansens måleri. Han studerade konst och arbetade under flera år som reklamfotograf. I mitten av åttiotalet fick han sitt konstnärliga genombrott i en tid då den fotografiska bilden var synonym med små svartvita printar för de flesta, men där konstnärer som Andres Serrano, Cindy Sherman och Christian Boltanski skrev om kartan. Han började fotografera kroppar i en grafisk strikt form som en hommage till klassicismens former och använde sig av kroppsvätskor som blod, urin och sädesvätska.

Andres Serrano utmanar sina och andras tvångsföreställningar med ämnen som gränsar till vad som är accepterat. Han säger sig vilja undersöka sådant som han själv inte vet någonting om och genom verken få oss att diskutera saker som vi vanligtvis inte pratar om. Vi lär oss genom att konfronteras med våra rädslor för det okända och oväntade.

Nästan alla verk har konsthistoriska referenser. Renässansmåleri och mästare som Caravaggio och Goya är tydligt närvarande. Serien ”Immersions” som blev hans konstnärliga genombrott har kantats av konstpolitiska bråk och skandaler, inte minst verket ”Piss Christ” som har förstörts på utställningar och skapat protestvågor från kyrkan. Det är viktigt att komma ihåg i tider när yttrandefriheten är mer aktuell än någonsin.

Under samma tid arbetade Serrano med ”Bodily fluids” där han använde olika vätskor för att skapa verk som refererar till abstrakt måleri, ett slags antifotografi. – Jag ville bryta ny mark genom att abstrahera bilden, som en målare gör, förklarar Serrano. Men det är fortfarande ett fotografi. Jag ser mig själv som en konceptkonstnär med en kamera, inte som en fotograf.

I serien ”A History of Sex” skildrar han människor i sexuella situationer eller fantasier, sexualitet mellan människor, på deras villkor, de har själva satt gränserna vad som kan och ska visas. I flera bilder tittar modellerna på betraktaren stolta över sin identitet, kärlek och sexuella preferenser, något som står i kontrast till den sexuella akten, vilket kan uppfattas som provocerande då sexlivet är något väldigt privat för de flesta.

Under 1990 arbetade Andres Serrano med två helt skilda verk, som ändå har vissa beröringspunkter. Han porträtterar grupper som är marginaliserade av olika anledningar. I serien ”Nomads” ger han New Yorks hemlösa människor ett ansikte i en serie porträtt inspirerade av de verk Edward S. Curtis gjorde i början av 1900-talet på den amerikanska ursprungsbefolkningen.I ”Klan series” 1990 porträtterar han medlemmar ur den rasistiska organisationen Ku Klux Klan. Han ser båda verken som porträtt av enskilda individer och som symboler för frågeställningar som ibland krockar med resten av samhället konventioner. I Serranos verk har alla samma värde, helgon som hemlösa, präster som rasister.

Året därpå skapar Serrano serien ”The Church” en serie porträtt på människor som representerar kyrkan och människor som jobbar i kyrkor, men också bilder på tomma kyrkor och detaljer som en stol, stege eller en kedjad kyrkdörr, solitärer som är laddade med symbolik. Han har sagt att han gillar att gå till kyrkan av estetiska skäl, snarare än av andliga.

I serien ”The Morgue” från 1992 konfronteras vi med döden med bilder på döda människor. Själv menar han att han inte gestaltar döden utan inringar livet.

Andres Serrano är en samtida konstnär som vågar ta upp religiösa teman och använda sig av den religiösa konstens ikonografi i sina verk. I serien ”Holy Works” omtolkar han religiösa målningar från medeltiden och renässansen. – Som troende kristen har jag rätt att använda kyrkans symboler, de är en symbol för min tro, menar Serrano. Det handlar inte om att kritisera gud eller kyrkan utan snarare hylla dem. Alltså raka motsatsen till den blasfemiska logiken som hans verk ibland kritiseras för. – Jag tror inte bara på Gud, jag tror på religiös konst och skönheten och kraften i sådan konst.

Utställningen innehåller bilder som uppfattats som mycket provocerande. Vi rekommenderar att minderåriga ser utställningen i vuxnas sällskap.

Utställningen är producerad av Fotografiska. Vi vill tacka Galerie Nathalie Obadia, Paris/Brussels för stöd vid inlån av verk.