Den 17 november öppnar utställningen Silent Land på Fotografiska. Samtidigt släpper Max Ström boken med samma namn.

Åsa Sjöström är en av Sveriges mest hyllade dokumentär- och pressfotografer. Hon har en förmåga att komma människor nära och tar bilder som går bortom det uppenbara. Som får åskådaren att stanna upp och dröja kvar.

Arbetet på olika tidningsredaktioner har fört henne till många platser runt om i världen. När hon fick höra talas om Moldavien slog det henne hur dåliga kunskaper hon hade om landet, och att hon inte var ensam om det. Hon bestämde sig därför för att åka dit.

– När jag 2005 kom till Moldavien för första gången närmade jag mig människorna och landet med tankar om misär och sociala problem. Det var sådana berättelser om det okända landet som nått mig, som färgat min blick. Ett litet land inklämt mellan Rumänien och Ukraina. Tre månadslånga resor senare satt jag med fotografier från fängelser, trafficking och våld. Men det kändes inte tillräckligt. Jag ville se livet runt hörnet, det man tar för givet och normalt sett kanske inte lägger märke till i den vardagen man befinner sig i.

Åsa Sjöström försökte därför ta ett steg bort från den rapporterande metod hon vanligtvis arbetar utifrån.

– Jag ville gå ifrån bekräftandet av mina egna föreställningar och förstå vardagen i ett annat land. Den typen av dokumentation tar tid. Att skildra en människas vardag, vanligheten, med intim närhet, är utmanande. Det är ofta svårt att få människor att se meningen med att släppa in en fotograf i sina liv. Det kan också vara svårt att som fotograf skildra en vardag där det inte finns någon frustration eller något ovanligt som hänt i personens liv.

Redan 2006 fick Åsa Sjöströms bilder från Moldavien stor uppmärksamhet, när hon tilldelades prestigefyllda World Press Photo för ”Moldova Ballet”. Serien kom till av en slump efter att Sjöström gått förbi den vackra och nedslitna byggnad som tillhörde balettskolan i Chisinau. Bilderna visar unga och ambitiösa dansare som sliter hårt för att nå sina drömmar – för de flesta handlar det om att bli tillräckligt bra för att på så vis få möjlighet att lämna landet.

Efter åtta år som anställd på Sydsvenskan återvände hon i början på 2014 till Moldavien. Det var också under samma period som Ukraina-kriget startade, och det kom rapporter om att ryska trupper försökte värva moldaviska ungdomar.

– Den resan slogs jag av att något hade förändrats. Moldavien hade blivit tystare och det var knappt några människor på gatorna. Nu hade gränserna öppnats och fler än en miljon människor hade flyttat utomlands. Det är mer än en tredjedel av hela landet vilket är en demografisk katastrof. Dessutom är det oftast de unga, arbetsföra som flyttar, medan barn och gamla stannar kvar.

Moldavien genomgår stora förändringar. Från att 2014 ha börjat närma sig EU och instiftat mer EU-kompatibla regelverk, till att i slutet av 2016, i det första demokratiska presidentvalet på 20 år – rösta fram en president som istället vill närma sig Ryssland. 2014 uppdagades dessutom en enorm ekonomisk blåsning. En miljard dollar hade stulits ur tre av landets banker. Pengarna slussades ut ur Moldavien och bankerna var nära konkurs när den utfattiga staten valde att rädda dem genom att ta pengar ur valutareserven.

Åsa Sjöström kom under samma tid i kontakt med nio-barnsfamiljen Gradinari. Bilderna på dem utgör en stor del av Silent Land. Hon träffar dem under en period ett par gånger om året, och bor då hemma hos denna typiska moldaviska familj som lever av jordbruk i sin by.

– Jag ville försöka hitta det livet som de flesta i Moldavien lever. Hur är det att behöva lämna, och vad är det som blir kvar? Jag slogs så mycket av hur det kunde bli så här i ett land. Det var som om tiden hade gått bakåt, säger Åsa Sjöström och berättar om de många ofärdiga huskroppar hon mött som skelett längs med gatorna.

Även om Sjöström skildrar en utsatt miljö, vittnar bilderna och människorna i dem om så mycket mer.

– Jag fascinerades av deras existentiella kamp, av värmen och kärleken. För mig är lokala berättelser i en global verklighet den viktigaste av historier. Från 2005 till nu har Moldavien förändrats till grunden, liksom jag och de människor jag mött. Varje gång jag är på väg, funderar jag på vad det är som driver mig till den platsen, det landet eller den historien. Anknytningen känns ofta personlig. Jag kan inte alltid sätta ord på varför jag fängslas så mycket av en berättelse eller historia. Det är mötet med människan och bilden som får tala. Men vad jag vet är att det som fängslar mig och kopplar greppet om mig har jag också svårt att släppa taget om. Jag vill veta mer, vill in i landet, möta människan och lära mig dess historia. En historia jag delar, fast den inte är min. Vi delar samma drömmar, samma hopp om framtiden, det är förutsättningarna som skiljer oss åt. Jag ser mig själv i de jag fotograferar och funderar ofta på hur mitt liv hade sett ut om jag levt mitt liv där.

Om Moldavien
Invånarantal: 2,9 miljoner.
Huvudstad: Chisinau.
Officiellt språk: Rumänska.
Ekonomi: Moldavien, en före detta sovjetstat, är det fattigaste landet i Europa. Cirka 20 procent levde under fattigdomsgränsen år 2013 och år 2015 var tillväxten –1,1 procent. Över en miljon moldavier arbetar utomlands, antingen i Ryssland eller i EU.

Om Åsa Sjöström
Åsa Sjöström är dokumentärfotograf med bas i Malmö, utbildad på Nordens fotoskola. Hennes arbete fokuserar på internationell förståelse, mänskliga rättigheter och situationen för kvinnor och barn runt om i världen. Som fotograf vill Åsa Sjöström skapa medvetenhet och intimitet, med en blandning av dokumentärt och konstnärligt bildspråk. Hennes fotografier har bland annat uppmärksammats i World Press Photo (Sjöström är den första svenska kvinna som fått pris av denna världens största fototävling), POYi och hon har också tilldelats flertalet priser i svenska Årets Bild. Under 2016 gick det att se Åsa Sjöströms arbete på Mariatorgets tunnelbanestation i Stockholm, som en del av SL:s årliga konstsatsning.