Skoglund, som är av svensk härkomst, är en pionjär inom återupptäckandet av tableau vivant fotografi, så kallad iscensatt fotografi. Hon tillhör en energisk krets av konstnärer som har varit aktiva i Amerika sedan 1970-talet, som bland annat Cindy Sherman och Joel-Peter Witkin. Likt en scenograf som bygger scener för teatern, skapar Skoglund ­genomarbetade och färgstarka miljöer. Hennes installationer är oftast kulmen av ­månader av planering och konstruktion.Varje installation är ett konstverk i sig självt, vilket sedan fotograferas med en storformatskamera.

Skoglund representerar en tid då konstnärer började använda sig av flera olika medier. Tidigare hade fotografin i stort sett dominerats av dokumentärt arbete. Iscensatta ­konstruktioner för fotografi likt Skoglunds var sällsynta. I en tid då vi trodde på bildens autenticitet förbluffade Skoglund oss då vi betraktade hennes bilder som verkliga ­dokument. Innan den digitala bildbehandlingens tid förstod vi att Skoglunds figurer var skulpterade, att rummen var uppbyggda och målade, och att varje detalj berörts av ­konstnärens hand.

Skoglunds drömska bildvärld fortsätter att fascinera. Hennes verk är förankrade i den egna upplevelsen av medelklassens leverne. Skoglund var ett livligt och kreativt barn som kände sig marginaliserad i den konformitet som rådde i småstadslivets Amerika. ­Följaktligen skildrar hennes komplexa undersökningar de inhemska miljöer skapade av människan som är i opposition till naturen. Djuren i Skoglunds verk ­uppenbarar sig ofta som andar bland mänskliga invånare. Människorna i bilderna verkar omedvetna om ­djurens existens. Naturens intrång visar att den är någonting som vi förnekar.

Skoglund belyser det märkliga i vår fabricerade värld, något som skildras i hennes ­stilleben av kubiska morotsbitar lagda i prydliga rader på en prickig tallrik. Hennes popkonst-palett refererar till våra egna materiella konstruktioner och det tivoli som är vår konsumtion. Hennes bildspråk är fängslande, ändå känner vi instinktivt att det finns något falskt i dess lättsinnighet. Mänsklig påhittighet avbildas som både fantasifull och dysfunktionell – en anomali i ekosystemets naturliga balans. Det vi försöker förtränga genom vår konsumtion är vår ofrivilliga och ofrånkomliga underkastelse inför naturen.