Photoshop har satt en tydlig personlig prägel på Jill Greenbergs konstnärskap och sätt att använda måleriska kvaliteter i sitt uttryck.

Greenberg började fotografera när hon var nio år gammal och har sedan mitten av 1980-talet kontinuerligt experimenterat med tekniker som omfotografering av diabildsprojektioner, reflektioner i mylar och cyanotypi. Slutligen fastnade hon för datorn, som ett verktyg för att skapa världar som speglar de tecknings- och måleritekniker hon hittade hos surrealisterna. Lusten att tänja mediets gränser kombinerat med den gedigna utbildningen vid Cranbrook, Detroit Institute of Arts, samt kurser i semiotik och feministisk kritisk teori vid Brown University genomsyrar hennes konst, där hon driver med både högt och lågt och med glimten i ögat ifrågasätter både konst och kommers.

Som en lekfull referens till det faktum att efterarbetet är en viktig del av hennes kreativa process gav hon 1995 sin första webbsida namnet ”The Manipulator”, efter den tyska fototidningen från 1980-talet.

”Jag gillar att manipulera och retuschera mina bilder. Jag tycker inte om rena bilder”, säger hon i en intervju. Men hon har alltid insisterat på att källbilden måste vara perfekt belyst, komponerad och att uttrycket och stämningen måste vara närvarande i originalet. Efterarbetet lägger till djup och ett måleriskt uttryck men bilden man ser ligger faktiskt väldigt nära den som fångades på film.
Jill Greenberg föddes 1967 i Montreal, Kanada. Hon växte upp i en av Detroits förorter och studerade på Rhode Island School of Design i Providence. Efter examen 1989 begav sig Greenberg raka spåret till New York. Hon fick snart fotografera artister, intellektuella och skådespelare för tidningar som Raygun, Spin och Newsweek. Skivbolag som Atlantic, Electra och Sony Music anlitade henne för skivomslag.

En vändning kom 1993 när hon kuggades i det muntliga antagningsprovet till Whitney Program for Independent Study och i stället började få bättre redaktionella uppdrag. Greenberg insåg att om hon ville bli en oberoende yrkeskvinna måste hon först etablera sig som kommersiell fotograf så att hon fick råd att köpa den utrustning hon behövde för att jobba med sina egna arbeten.

I dag delar Greenberg sin tid mellan konstprojekt och kommersiella uppdrag. Den belysningsteknik som hon utvecklat under experimentationsåren från början av 1990-talet har lett fram till det hon kallar för ”apbelysningen” som hon använt för att gestalta apor, grizzlybjörnar och gråtande barn. Det är dessa porträtt som skapat mest uppmärksamhet och gjort henne till en av världens ledande bildmakare.

Utställningen visar porträtt av apor, grizzlybjörnar och en isbjörn, varav samtliga är djurskådespelare. Precis som i beställningsporträtten fångar Greenberg dem på samma mänskliga sätt. Likheterna mellan dem och oss är slående. Vi kan inte låta bli att identifiera oss med deras personligheter eller bli påminda om människor vi känner, har sett eller uttryck vi känner igen. Bilderna visar glädje, sorg, oro, rädsla, ilska och andra välbekanta känslor.

Ett av de mest kontroversiella och omdiskuterade verken är bilderna på gråtande barn. För Greenbergs del handlade det om att uttrycka sin ilska mot Bushadministrationen och fundamentalistiska kristna grupper som får allt mer inflytande i det amerikanska samhället. Det är tekniskt fulländade studiobilder och genast frågar man sig hur hon har fått barnen att gråta. Enkelt. Ofta grät barnen av sig själva, i andra fall gav deras mamma dem en bit godis som hon sedan tog tillbaka.

”Jag tycker förstås inte om att få barn att gråta”, förklarar Jill Greenberg, ”men som mamma vet jag hur lätt det är för ett barn att börja gråta, ett glatt leende kan snabbt förändras till en förtvivlad grimas, det är en del av barnens vardag.”

Ta dig tid att betrakta de gråtande barnen och aporna. Kanske känner du igen dig?