Johan Strindbergs intresse för fotografi vaknade i femtonårsåldern, via måleri som blev collage och en tanke att ta sina egna bilder för dessa collage. Sedan dess har Johan Strindberg inte målat. Han växte upp med musiken av Thåström, i bilen, en beige Opel Kadett, på väg någonstans med pappa som satt där fram, rökte konstant och spelade ”Ich Liebe Dich”. Kanske avspeglar sig Thåströms musik i bilderna, han är i vilket fall som helst en inspirationskälla i livet för Johan Strindberg.

Hans bilder har ett släktskap med fotografer som Tuija Lindström, Nina Korhonen, Anders Petersen och Michael Ackerman. Men Johan Strindberg har fortsatt att utforska mediet fotografi. Han har funnit sin egen värld, sin egen identitet. – Jag hämtar inspiration i min egen vardag och av det liv som så gärna skulle vilja leva, min icke-vardag. Men också av barndomsminnen från 90-talets Jämtland, drömmar, naturen, övergivna byggnader, ljuset och mörkret.

Johan Strindberg fotograferar dagligen, på ett dokumentärt sätt, han har alltid en liten kamera i fickan, ser sig omkring, ofta när han är ute med hunden. – Fotografi är som en sjukdom som jag både trivs och besväras av, förklarar han. Den äter mig, tar all min energi, besätter mig. Men ger också något tillbaka. Som glädje. Ett jobb. Ett sätt att uttrycka mig.

Johan fortsätter: – Min ambition är inte att dokumentera en ”sanning”. Det är mina egna små världar. Jag visar upp det som intresserar mig, som springer in i mig, som jag finner visuellt, gärna universellt, så till vida att någon annan kan ta det till sig.

– Men bilden blir sällan som jag tänkt mig, då fotograferar jag av bilden, flera gånger, lager på lager för att skapa bilden jag hade i minnet, förklarar Johan. Motiven bäddas in i ett stämningsfullt drömskt skimmer. Han har också en idé om att överföra bilderna på olika material. Där de svartvita bilderna möter nya ytor, trä och metall. Jag styr upp mina scener och visar små lögner.

Johan Strindberg har utvecklat ett synnerligen fint sinne för ljus, det är ett tydligt kännetecken i hans bilder. Ett poetiskt anslag, en stämning, suggestiv och gåtfullt, något att fundera över. Han menar att bilden måste kommunicera en känsla, det måste finnas en spänning, något mer än bara motivet. Ofta är det ljuset. Om man ser ett speciellt ljus rycker det till i handen.

Johan Strindberg berättar i bilder, en fortgående process utan slut. – Jag fotograferar det jag är intresserad av, jag har aldrig tänkt att bilderna ska hänga ihop. Men på något sätt hänger de ihop, jag vet inte hur, men de lever ett härligt liv tillsammans.

Johan Strindberg har utbildat sig på Fridhems Folkhögskola och Gamleby Fotoskola. Han är verksam som fotograf i Stockholm med kommersiella uppdrag och konstnärliga projekt. 2014 tilldelades han stipendiet ”Young Nordic Photographer of the Year” instiftat av Fotografiska och Panasonic Lumix samt ett ettårigt arbetsstipendium av Konstnärsnämnden.

Juryns motivering: ”Johan Strindberg förvandlar vardagliga element till suggestiva, unika och visuellt starka uttryck, blandade med både humor och melankoli. Genom sin förmåga att med teknisk skicklighet kommunicera känslor i flera lager särskiljer han sig från många av sina samtida fotografer. Strindbergs sätt att sammanfatta världen bortom det synliga är så universell att tid och rum inte behöver definieras. Han imponerar med en solid grund och sin konstnärliga utveckling och vi är övertygade om att han är en exceptionellt lovande ung nordisk fotograf.”